Jocke

Cooper (Josh Hartnett) tar med sin dotter Riley (Ariel Donoghue) på en av världstjärnan Lady Ravens (Saleka Shyamalan) extrainsatta konserter. Det är dock någonting som inte riktigt står rätt till. Det visar sig att hela konserten är en fälla för att fånga seriemördaren The Butcher som FBI fått information om köpt biljett. Katt-och-råtta-leken kan börja...

 

 

 

 

M. Night Shyamalan är en väldigt fascinerande regissör. Han har gjort fullträffar som The Sixth Sense, Unbreakable, Split och Old - för att nämna några - och han har alltid intressanta premisser för sina filmer vilket gör att man alltid vill gå och se dem. Dock lyckas han inte alltid föra över det bra idéerna från huvudet till filmduken och han har också flera totala floppar på sitt CV. Men frågan är om han gjort en värre flopp än med Trap?

 

Det ska också sägas att Trap på pappret är en av hans mest intressanta premisser. En konsertarena full med tonårstjejer och deras föräldrar, en världstjäna på scen - men också en efterlyst seriemördare i publiken. Att det är ovan nämnda Cooper som är seriemördaren i fråga avslöjas ganska snabbt in i filmen, och reda här visar M. Night Shyamalan vilket klappverk vi är på väg att bevittna då sättet hela premissen avslöjas är så dåligt skriven att det var första gången av flera som jag fick fysiska reaktioner och vred mig i obehag i biofåtöljen.

   En av filmens stora akileshälar är också just manuset som är så facinerande dåligt skrivet av någon som man vet kan skriva och göra film! Men kanske ännu sämre än manuset - som verkar skrivet av en alien som inte vet hur folk pratar och för sig i sociala situationer - och den undermåliga regin är skådespelet där huvudpersonen Josh Hartnett främst kan nämnas som en kandidat till Razzies 2025!

 

Det känns som filmtidningen Empire påpekade som att M. Night Shyamalan främst varit fokuserad på att föra fram sin dotter Saleka Shyamalan kvalitéer som sångerka och artist, och till skillnad från Empire tycker jag att det är där som filmen verkligen lyckas. Lady Raven känns äkta och musiken skriven till henne för filmen känns trovärdigt att det är musik för en artist av Swiftska propotioner. Men, ja, det hjälper föga när resten av filmen är så urdålig att man mest vill kräkas.