Out of all Ridley Scott's achievements in life - Gladiator is the one that will echo in eternity. Så avslutade jag min recension av Gladiator på Letterboxd när jag såg om den inför Gladiator II, och på något sätt är det skevt att i en tid då Hollywood kramar ut uppföljare ur typ alla (moderna) klassiker de kan komma på så är det så som Ridley Scott återupprättar sin egen fallna legacy.
Låt oss dock vara ärliga - Gladiator II har egentligen inget existensberättigande och lever i ständig skugga av sin föregångare - men den är ett bevis för Scott efter floppen Napoleon att han fortfarande kan leverera storslagna spektakel. För det är vad Gladiator II är - ett spektakel i ordets positiva mening. Det är en tillbakagång till en svunnen matinéetid, men utan att man Brunnbergskt föraktar det som görs nytt idag. Vi får följa Maximus son i en till ramverket liknande story men med tillräckligt nya inslag för att det inte ska kännas för mycket been there - done that men också för att det ska kännas som att man faktiskt försöker vara sin egen film, även om man förstås aldrig glömmer sin plats i hierarkin.
För det känns inte som att Ridley Scott försöker överträffa Gladiator, utan mest som att han faktiskt bara försöker göra en bra film - och det lyckas han med.
Betyg: 8/10
0 kommentar(er)
