Jocke

 

 

 

1996 kom filmen Twister. En äkta 90-talsjoint med Helen Hunt och Bil Paxton i huvudrollerna, och bland annat en ung Philip Seymour Hoffman i en biroll. Filmen handlade om en tornadojagare (Paxton) som lagt tornadojakterna på hyllan men lockas tillbaka in i gamet när han åker och besöker sitt gamla kompisgäng för att få sitt ex (Hunt) att skriva på skillsmässopapper. Twister är långt ifrån något mästerverk, men ett enkelt adrenalinpumpande drama som likt en tornado drar med dig från första stund och sedan inte släpper taget. Nu, närmare 30 år senare, är det alltså dags för en uppföljare.

 

Eller, ja, det är högt oklart om Twisters är en uppföljare, en remake eller en reboot. Eller bara någon som fått en snarlik filmidé. För hursomhelst är det inte mycket som förändrats storymässigt. I originalet har våra huvudpersoner uppfunnit en typ av spårare som när den dras med upp i en tornado kan läsa av tornadon och ge människan helt nya insikter och kunskap hur tornados fungerar. Problemet är att komma tillräckligt nära tornadon för att det ska fungera och samtidigt inte dras med själv. Det hela är också en tävling mot ett rivaliserande gäng forskare som stulit idén och som försöker bli först med att lyckas.

   I Twisters har vi istället Daisy Edgar-Jones i huvudrollen som Kate som vi i inledningsscenen får se i sällskap med sitt kompisgäng jaga tornados. De jagar tornados för att Kate som examensprojekt uppfunnit en spårare som när den dras in i en tornado kan läsa av tornadon och ge människan helt nya insikter och kunskap om hur tornados fungerar och även mölighet att komma på hur man kan förebygga dem. Försöken att få spåraren uppdragen i tornadon går dock inte som planerat och Kate och Javi är dem enda överlevande. Vi ska här också lägga till att Kate redan har en unik förmåga att kunna läsa av väderförhållanden och förute var tornados kommer uppstå, och hur dem kommer röra sig. Hur? undrar ni och det behöver ni inte oroa er över, det spelar ingen som helst roll eftersom man lägger exakt noll tid på att förklara det. Köp det bara. Hursomhelst har Kate efter händelsen dragit sig tillbaka från att jaga tornados, men Javis har vidareutvecklat hennes idé och lyckats skapa en teknik som inte kräver att spåraren dras med upp i tornadon. Nu behöver han bara Kates unika förmåga för att upptäcka tornados för att testa tekniken. Motvilligt följer Kate med Javis hem till deras hemtrakter i Oklahoma.

 

Kate och Javi är dock inte ensama om att jaga tornados i Oklahoma och vi får även stifta bekantskap med den kända youtubern och självutnämnda tornadocowboyen Tylor (Glen Powell) och hans sociala medier-team som jagar tornados i jakt på klicks och likes. Det hela utvecklas till en tävling mellan Kate och Javis vetenskapsteam och Tylors gäng. Varför? undrar ni och det behöver ni inte oroa er över, det spelar ingen som helst roll eftersom det läggs ganska exakt nåll tid på att förklara det. Köp det bara.

   Som ni kanske märker så är det inte exakt någon nobelpristagare som författat storyn och manuset och även om här finns några bra stunder - oftast när det enbart är Daisy Edgar-Jones och Glen Powell i en scen då dem får fullt utrymme att använda sin talang för att i alla fall försöka göra något hyfsat av det hela - och man till slut i den tredje akten faktiskt lyckas bli lite spännande för stunden så är Twisters ett väldigt svagt försök att återuppfinna ett hjul som även i original om man ska vara ärlig alltså mest bara rullade helt okej. Jag gick in med förväntan att bli underhållen för stunden, och till och med det misslyckades man med. Att det här är samma regissör som till 2020 års mästerlika Minari är ett mysterium. Ja, det är genremässigt helt skilda filmer, men Minari är i alla fall ett bevis på att Lee Isaac Chung kan filmskaparhantverket, vilket han inte direkt visar med Twisters.