Under 70- och 80-talet slog den australienska regissören George Milles igenom med de postapocalypiska actionrullarna Mad Max (1979), Mad Max 2 aka Road Warrior (1981) och Mad Max Beyond Thunderdome (1985) som enligt George Milles själv är tre olika versioner av legenden om Mad Max - en friströvande polis i ett av kärnvapenkrig söndrat ödeland. Därefter slog Milles in på vad man skulle kunna säga en helt annat bana och regisserade filmer som Babe: Pig in the City (1998) och Happy Feet (2006) och Happy Feet 2 (2011) innan han 2015 gjorde "comeback" till actiongenren med Mad Max: Fury Road som inte är något annat än ett skolboksexempel på hur du gör handlingsdriven non-stop-action. I Mad Max: Fury Road axlade Tom Hardy rollen som Mad Max som tidigare spelats av Mel Gibson men den egentliga huvudrollen innehades av Charlize Theron i rollen som Furiosa. Det tog egentligen inte lång tid efter motorerna från Mad Max: Fury Road hade svalnat innan Milles avslöjade att han snickrade på en Furiosa-centrerad uppföljare. Uppföljaren visade sig sedan bli i form av en prequel och skulle utspela sig innan händelserna i Mad Max: Fury Road. Det var dags för Furiosa: A Mad Max Saga.
Det ska börjas med att sägas att här finns enskilda delar som jag verkligen underhålls av - och som visar på George Millers storhet som visuell historieberättare och regissör - och Chris Hemsworth i rollen som Dementus lyckas verkligen stjäla showen i varje scen han deltar i. Men ju mer tiden rullar på desto mer kommer jag till insikt om, som jag redan efter första trailern förutspått, exakt hur totalt ointresserad jag faktiskt är av Furiosas background story. Och det är inte för att jag inte gillar karaktären, tvärtom.
Men det är just ovetskapen och det mystiska som gör Furiosa till den starka karaktärer hon är i Mad Max: Fury Road. Det och förstås Charlize Therons magiska rolltolkning som Anya Taylor-Joy utan att vara en dålig skådespelerska inte ens kommer i närheten av. Det känns också som att man verkligen slår knut på sig för att överförklara och bena ut karaktären Furiosa vilket bara gör henne blekare. I filmen döpt efter Mad Max var Furiosa en välkomponerad huvudroll, här i en film titulerad med hennes eget namn känns hon mer som en knapert skriven biroll.
Det känns också som att George Miller försöker slå knut på sig själv för att leva upp till sin egen briljans i mästerverket Mad Max: Fury Road och resultatet blir just att man mest sitter och tänker på exakt hur mycket bättre Mad Max: Fury Road är, speciellt som man visar några av det bästa bitarna ur den i eftertexten. Furiosa: A Mad Max Saga är också den första filmen i serien att vara direkt kopplad till någon av sina föregångare vilket gör att man förstås ännu mer jämför dem, och det känns också väldigt mycket been there - done that och att man egentligen inte har väldigt mycket nytt att komma med.
Furiosa: A Mad Max Saga är en torftigt skriven saga, full med plot holes och lata missar, vilket får den ytterligare att onödigt mycket blekna bort i skuggan av det fulländade epos dess föregångare var.
Betyg: 6/10
0 kommentar(er)
