Animationsstudion Pixar behöver väl ingen närmare introduktion vid det här laget. Studion som gett oss fantastiska original ideas som Toy Story (1995), Monsters Inc. (2001), Finding Nemo (2003), WALL-E (2008) Up (2009), Inside Out (2015) och Soul (2020) för att bara nämna några. Det är också detta som varit Pixars starka sida - nya, original ideas. Fram till 2011 hade man sedan starten 1995 inte gjort några uppföljare, förutom med Toy Story som om vi ska vara ärliga har en naturlig historia att fortsätta på och är en av de mest kompletta trilogier som gjorts (nej, vi erkänner inte Toy Story 4). Men där nuddar vi även vid orosmolnet vid horisonten - uppföljare.
Efter 2011 har Pixar gjort 16 filmer varav hela sju stycken har varit uppföljare/spin-offs till någon av de tidigare filmerna. Innan dess hade man gjort 13 filmer, varav två varit uppföljare till Toy Story. I flera artiklar det här året har man även pratat om att just uppföljare/spin-offs kommer att vara ett ännu större fokus framöver och att i princip varannan film kommer vara en uppföljare, och varannan en original idea (med potential för uppföljare). Och missförstå mig rätt, jag har inget emot uppföljare. Men en uppföljare ska komma av att någon har kommit på en idé till en fortsättning och inte av att någon måste komma på en idé till en fortsättning, om ni förstår skillnaden. Med allt detta sagt så är det då dags för uppföljaren till ovan nämnda Inside Out från 2015. Jag har varit på smygpremiären (ordinarie premiär 17 juli) och här följer min recension:
Den "yttre" storyn med Riley är en tonårshistoria vi sett tusen gånger förut på vita duken och bidrar inte med något nytt eller bjuder på några överaskningar, men det visar väl samtidigt på hur passande den är för att representera tonårslivet då det är en historia vi alla på något sätt kan känna igen oss i oavsett generation. Handlingen är som följer; Riley åker på hockeyläger med sina bästa kompisar Bree (Sumayyah Nuriddin-Green) och Grace (Grace Lu). På vägen till lägret - som anordnas av laget på deras nya high school - får Riley reda på att Bree och Grace inte kommer att gå på samma high school som henne. Väl framme på lägret blir Riley välkomnad av den några år äldre Val (Lilimar), lagkapten för hockeylaget, som Riley avgudar. Riley slits nu mellan att vilja vara cool och umgås med Val och de andra i laget, men samtidigt inte vara taskig mot och överge Bree och Grace.
Det nya karaktärerna i den yttre storyn är dock mest bara funktioner för att driva den "inre" storyn med känslorna - sedan tidigare Joy (Amy Poehler), Sadness (Phyliss Smith), Disgust (Liza Lapira), Fear (Tony Hale) och Anger (Lewis Black) - som nu får sällskap av Anxiety (Maya Hawke), Envy (Ayo Edebiri), Ennui [= Boredom] (Adèle Exarchopoulos) och Embarrassment (Paul Walter Hauser) där framförallt Anxiety är den mer framträdande och en fantastisk karaktärer levererad av Maya Hawke. Men med det sagt så älskar jag samtliga nya känslor och dem får ta lagom mycket plats var.
Den "inre" storyn är egentligen också i grunden den samma som i Inside Out men man får det att kännas nytt och inte upprepande. Man visar också nya delar av hjärnan, och har uppdaterat andra redan existerande. Man satsar också i den här filmen på fler rena humorinslag och många av dem funkar för mindre barn men riktar sig framförallt till en äldre publik, helt i linje med den huvudsakliga storyn.
Det ska sägas att jag gick in i biosalongen med en något skeptisk och nervös inställning då jag anser Inside Out vara inte bara en av Pixars bästa filmer utan en av det absolut bästa filmerna som gjorts. Men på det stora hela måste jag säga att jag älskar även den här filmen, den är inte lika bra som sin föregångare men inte långt ifrån. Några skavanker här och där men plussidorna väger med råge över minussidorna!
Betyg: 9/10
0 kommentar(er)
