Jocke

Så var vi här igen. 50 år efter ABBA:s allra första seger med Waterloo i Brighton 1974 är det återigen Sveriges tur att arrangera Eurovision Song Contest. Ytterligare sex vinster har det dock blivit däremellan med Loreens historiska vinst förra året som den senaste, då hon blev den första kvinnliga artisten att vinna tävlingen två gånger. Så, ja, vi är här igen, I Malmö. Men jag säger som den återvändande programledaren Petra Mede; Don't blame me, even I voted for Finland.

 

Ja, ni vet väl alla vid det här laget upplägget men för eventuella nytillkomna läsare så följer alltså nu kortare kommentarer om alla bidragen i Semi 1 och sedan kommentarer på showen i stort. Jag har i år även biljetter till genrep av samtliga semifinaler och till finalen och kan därför bedömma bidragen både utifrån hur dem upplevs inne i arenan och genom TV-rutan. Nytt för i år är även att två av de till finalen direktkvalificerade bidragen ur Big Five samt Sveriges bidrag framförs utom tävlan i sin helhet i Semi 1. De resterande tre ur Big Five framförs i torsdagens semi 2. Det blir alltså första gången som jag kommer lämna kommentarer på Big Five + värdland under semifinalerna. Men nog med pladder. Enjöj!

 

 

 

 

 

Silia från Cypern får äran att inleda hela

årets kalas och gör det med en uptempo

popdänga med influencer av klubbmusik.

En helt okej inledning och lite barbröstade,

manliga dansare går alltid hem i Eurovision.

 

 

EMO-kid:en Teya kliver upp på scen och

tar effektivt ner tempot direkt med ett

småskaligt men pampigt nummer som

lyckas fylla ut arenan.

 

 

Silvester är den första öppet quuer artisten

som representerar Litauen och han gör det

med ett svinsnyggt nummer och med ett bidrag

som är en publikfavorit. Det hela går dock aldrig

riktigt igenom rutan, och känns även ganska

snabbt ganska monotomt.

 

 

Icke-binära Bambie Thug levererar en extremt

trollbindande scenshow som är en sorts goth

Euphoria. Bambie har även orden ceasefire och

Free Palestine skrivet med spegelvända keltiska

bokstäver på kroppen, ett subtilt men behövligt

ställningstagande för de drabbade i Palestina.

Det här är så udda att det är tilltalande.

 

Olly Alexander. Ett för mig helt okänt namn

men inte för resten av världen baserat på

hans miljarder streams på streamingplattformar.

Hur som helst är han favorittippad med sitt

100 % TV-anpassade framträdande och

barbröstade, manliga dansare i boxarshorts.

Låten är en soft plagiat på BWO:s Say I love

you. Absolut inte dåligt men inte heller något

revolutionerande bra.

 

 

Ukraina bjuder i år på en sorts balkanballad

korsat med rapp i en mix mellan ett nytt,

modernt sound och traditionella toner. De

båda artisterna fyller ut arenan och går

genom rutan.

 

Luna är förmodligen den artist som mest till

fullo utnyttjar årets scens potential i sitt parti

musikaliskt schack som bland annat innehåller

en gigantisk röd häst. Detta till trots har hon

svårt att fylla ut arenan och att gå genom rutan.

 

 

En annan av årets stora publikfavoriter

är Baby Lasagna som levererar vad som

närmast kan beskrivas som psykadelisk

Rammstein på LSD, i folkdräkt. Med en

refräng som är lätt att sjunga med i väcker

han och hans band lätt liv i hela arenan

och slår genom rutan!

 

Hera Björk återvänder efter 14 år till tävlingen

med en klassisk Eurovisionpopballad som enkelt

fyller ut arenan men som försvinner i mängden så

här halvvägs genom startfältet.

 

 

Isaak levererar en powerballad akompanjerad

av pyro och ett scenframträdande som avvägt

riktar sig både ut i arenan och ut genom tv-rutan.

Det här är bra, men inget direkt speciellt.

 

 

Raiven och hennes bidrag är som

en sorts korsning mellan föregående

Bambie Thug och efterkommande

Windows95man med tydliga influencer

från förra årets vinnare men lyckas inte

hålla sig intressant hela vägen igenom.

 

 

En finne som föds ur ett gigantiskt ägg

och utan byxor springer runt viftandes

med pyro och sjunger om no rules, en

helt vanlig tisdagskväll i Eurovision. Det

här är helt omöjligt att motstå!

 

 

Ganska exakt allt som var intressant och

stack ut med Moldaviens bidrag har man

skalat bort inför Eurovision. Det här är

definitionen av tråkigt.

 

 

Guttarna från vårt grannland har med hjälp av årets

scen omvandlat framträdandet till att både tilltala i

arenan och genom tv-rutan, dock är låten sin titel

till trots fortfarande lika forgettable.

 

 

Azerbajdzjan levererar i ganska traditionell

ordning något som är väldigt fint, men ganska

ointressant och forgettable.

 

 

Duon i Electric Fields från down under bjuder

på ett bidrag med allsångsvänlig refräng och

inslag av aboriginskt språk samt didjeridu.

 

iolanda levererar ett svinsnyggt framträdande

som är både pampigt och avskalat på samma

gång. Ett stilrent bidrag som fyller ut arenan.

 

 

Efter 31 års frånvaro gör Luxemburg

en proffsig comeback i form av TALI.

Snyggt framträdande och medryckande

låt.

 

 

 

Semi 1 av årets upplaga av Eurovision Song Contest innehöll några stora höjdpunkter så som Finland, Kroatien och Irland, men på det stora hela är det ett ganska mediokert startfält. Här är utöver ovan nämnda inget som är direkt dåligt, men inte heller något som direkt dröjer sig kvar.

 

 

 

Så var det för att parafrasera EBU:s spoke person Lynda Woodruff dags igen. Vi är i Sverige - igen. Vi är i Malmö - igen. Och vi har Petra Mede som programledare - igen. Manuset? Ja, det är skrivet av Edward af Sillén - igen. Sverige satsar alltså på säkra kort - igen. Men det är inte nödvändigtvis dåligt.

 

Hela showen inleds med att Eleni Foureira (Cypern, 2018), Eric Saade (Sverige, 2011) och Chanel (Spanien, 2022) kör ett gemensamt öppningsnummer där de bränner av sina respektive bidrag. Vår egen Eric Saade - som har härkomst från Palestina - kunde ses bära en Palestinasjal runt armen. Ett tydligt men tyst ställningstagande likt Bambie Thug som också tog ställning i den inför årets tävling så infekterade Israel-frågan. Jag hade inte tänkt ha någon längre utläggning kring det hela - även om det är en elefant i rummet - då jag redan i flera inlägg på min Instagram diskuterat frågan, men här kommer ett kortare utlägg;

 

Min ställning i frågan är smått komplex, så försök att hänga med här nu. Eurovision Song Contest startade som ett fredsprojekt några år efter andra världskriget, under pågående kalla kriget, med syfte att visa att vi trots konflikter och krig mellan nationer som folk kan komma samman, visa varandra kärlek och respekt - och förstås tävla lite i musik. Eurovision är sagt att vara ett opolitiskt evenemang, vilket förstås betyder att det gång på gång visat sig bli ett högst politiskt evenemang och det finns även den intressanta frågan kring hur mycket man egentligen tar ställning genom att inte ta ställning. 2022 förändrades dock något. Ryssland valde att inleda en miltär attack mot och gå in i Ukraina. EBU - som arrangerar Eurovision - valde först att meddela att Ryssland trots detta skulle få fortsätta delta i tävlingen men drog sedan tillbaka beslutet och ändrade sig, man valde att porta Ryssland. Med andra ord tog man aktivt ställning i en konflikt mellan två medlemsländer. Cut to 2024. Israel - som under alla år begått mer eller mindre regelrätta krigsbrott mot den palestinska befolkningen levlade efter en terrorattack utförd av Hamas upp ytterligare snäpp och reaktionerna från omvärlden lät inte vänta på sig. Eftersom EBU valt att ta ställning mot Rysslands militära attack på Ukraina, borde man inte då rimligen även utesluta Israel? EBU valde återigen att ta ställning; man valde att inte utesluta Israel. Och det är här min komplexa ställning i frågan kommer in; jag står bakom beslutet, men ändå inte.

  Hur menar du nu undrar ni förstås, menar du att du står bakom Israels pågående folkmord på den palestinska befolkningen? Svaret på detta är förstås ett klart och tydligt nej. Jag tar förstås avstånd från och fördömmer Israels ageranden mot den palestinska befolkningen, samtidigt som jag lika självklart tar avstånd och fördömmer Hamas terrorhandlingar. Jag tar även avstånd ifrån och fördömmer Rysslands krig mot Ukraina. Men jag anser fortfarande att båda länderna bör få delta i Eurovision, eller inget av dem. Hänger ni med? Det hela är som sagt komplext men försök häng med; jag anser att som uttryckt ovan Eurovisions kärna är att visa på att vi som folk - oavsett vad våra regeringar tar för beslut och ageranden - kan komma samman, att vi är ett med varandra. Att vi kan visa kärlek och respekt, att vi kan visa på att fred är möjligt. Jag anser därför det vara ett felaktigt beslut av EBU att utesluta Ryssland, men eftersom man valde att utesluta Ryssland så borde man även ha uteslutigt Israel. Hoppas ni förstår mitt resonemang, även om ni kanske inte håller med om det. Så, låt oss återvända till showen.

 

Efter öppningsnumret var det dags för årets programledare att entra scenen. Som redan nämnt är Petra Mede för tredje gången en av programledarna, och vid sin sida denna gång har hon Edward af Silléns nya favorit, skådespelerskan Malin Åkerman. Att Petra är ett fullblodsproffs - och ett bevisligen omtyckt sådant eftersom publiken inte ville sluta att skandera Petra! Petra! Petra! - goes without saying men även Malin gjorde riktigt stabilt ifrån sig.

  Manusförfattare är som sagt också återigen Edward af Sillén och det var ett på alla sätt och vis standard af Sillén-manus - smart och roligt och fyllt med självmedvetna men också självgoda repliker kring Sverige och vår relation till Eurovision. Utöver små skämt kring våra rekordmånga segrar - men desto fler "förluster" - bjöds vi även bland annat på Ingmar Bergman-filmer tonsatta med Eurovision-låtar, ett hyllande popuri av minnesvärda danser i Eurovisionhistorien - med anledning av att ena halvan av Belgiska duon Nicole och Hugo som 1973 var först med simultan dans och sång dog under det gångna året - samt ett montage från invigningskvällen på den turkosa mattan.

 

Kvällens första av två mellanakter bestod utav att kungen framförde drottningens låt. Ja, vi pratar förstås om den som artist för Irland tvåfaldigt vinnande Johnny Logan som framförde en av stråkorkester akompanjerad version av den som artist för Sverige tvåfaldigt vinnande Loreens Euphoria. Kvällens andra mellanakt var ett medley av Benjamin Ingrossos låtar, framförda av artisten själv. Och det ska sägas, jag är inget direkt fan av Benjamin Ingrosso, inte alls för att vara helt ärlig, så även om det förmodligen var bra så var det inget som tilltalade mig nämnvärt. Johnny Logans version av Euphoria var däremot väldigt tilltalande.

 

Sedan var det så dags för redovisandet av vilka 10 av de totalt 15 bidragen som gått vidare till final och det avslöjades då att årets green room var placerat bakom scenens storbildskärm som öppnade sig. Kvällens resultat var även med endast ett undantag exakt så som jag personligen tyckte vilket är hyfsat ovanligt måste jag säga.

 

Hela kvällen avrundades sedan med att Petra förmanade oss med ett "gå och lägg er, det är onsdag imorgon!"

 

 

 

Ja, vad ska man då säga? Semi 1 av Eurovision Song Conest får klart godkänt. Man vet vad man får när det är Sverige som arrangerar, det är smart, det är roligt och det är välproducerat. Därmed ska sägas att jag inte kan låta bli att tycka att det var i snålaste laget. Det kändes ibland lite för safe och åthållsamt. Det järvaste var väl skämtet när Petra presenterade snacks i green room och att man hade baby lasagna, och det vegetariska alternativet without babies. Det var inte heller så storslaget som det brukar vara, men kanske sparar man på krutet inför semi 2 och finalen? Det återstår att se, men det är ändå något som skaver. Missförstå mig rätt; det var absolut inte dåligt men - för att lite osvenskt skryta - så är man bortskämd med och förväntade sig mer.

 

 

 

 

1. Finland: Windows95man - No Rules!

 

2. Kroatien: Baby Lasagna - Rim Tom Tagi Dim

 

3. Irland: Bambie Thug - Doomsday Blue

 

4. Ukraina: alyona alyona & Jerry Heil - Teresa & Maria

 

5. Portugal: iolanda - Grito

 

6. Serbien: TEYA DORA - RAMONDA

 

7. Luxemburg: TALI - Fighter

 

8. Cypern: Silia Kapsis - Liar

 

9. Slovenien: Raiven - Veronika

 

10. Island: Hera Björk - Scared of Heights