Jocke

Jag ska börja detta inlägg med en kort rättelse av onsdagens inlägg om semi 1. I det inlägget skrev jag att Irlands artist hade orden ceasefire och Free Palestine skrivet med spegelvända keltiska bokstäver på kroppen, vilket var korrekt i sak för genrepet jag var på men som jag senare har fått till mig att hon efter en diskussion med EBU tvingats ta bort, eller ja, ändra vad för ord som stod på hennes kropp. Så, rätt ska vara rätt och med detta går vi in på den för detta inlägg aktuella semi 2. Enjöj!

 

 

 

 

Likt semi 1 inleds även semi 2 

med en dansant popdänga för

att få igång publiken i arenan.

Bidraget innehåller även ett för

Eurovision klassiskt dancebreak.

 

Och likt i semi 1 så tar näst på tur

ner tempot och stämningen igen.

TITAN är en avskalad låt, framförd

med ett lika avskalat scenframträdande.

Snygg koreagrafi och låten fyller ut

arenan då den är enkel men också

pampig.

 

 

Ett hippt bidrag som inleds med en

vertikal kameraeffekt som ska påminna

om TikTok(?). Hur som helst så känns

detta nytt och fräscht för att vara Grekland

och låten och framträdandet fyller ut arenan,

men jag upplever att den har svårare

att ta sig igenom rutan.

 

 

Nemo tar oss från första ton in i hens

egna, skruvade värld och lyckas göra

ett scenframträdande som egentligen

bara innehåller en gigantisk snurra att

kännas färgsprakande.Här blandas även

friskt olika stilar och generar men på

ett sätt så att det aldrig känns rörigt

eller ostrukturerat.

 

 

Kvinnlig powerrock levererat med

ett snyggt och coolt nummer, pyro

går ju som bekant alltid hem.

Numret går dessutom både genom

rutan samtidigt som det rycker med

och fångar publiken i arenan.

 

 

Med ett 100 % TV-fokuserat framträdande

- med undantag av det mäktiga acapella-partiet

mot slutet - lyckas Silmane med enbart bidragets

kraft insluta hela publiken både hemma och i

arenan och få varenda en att känna att han sjunger

enbart till dig. This is the one to beat!

 

 

Kaleen kommer in och höjer effektivt

tempot och det här är en helt okej låt,

att ha i bakgrunden på nån fest. Men

det är egentligen ingen som direkt

lyssnar aktivit.

 

 

Ja, från allra första tonen hör man

att det här är en ballad signerad

Melanie Wehbe och det kommer

antagligen därför inte som någon

jättesurprise att det är min favoritlåt

i år. SABA är den första svarta öppet

queer:a artisten i Eurovision och

hon fyller ut arenan med denna

lika delar svullstig som välbottnade

ballad som tyvärr inte tog sig ända

vägen till finalen på lördag.

 

 

ocyniskt" Så beskriver

kommentatorn Edaward af

Sillén Armeniens bidrag och

det stämmer fullt ut. Det här är

space:igt och helt oemotståndligt!

 

Ja, något hollow är kanske den här

balladen, men den är också väldigt

avskalad och Dons låter verkligen

låten talar för sig själv. Den har dock

svårare att nå igenom rutan än ut i

arenan.

 

 

Madonna från wish till synth-toner och

med manliga, barbröstade dansare i

korsett. Ja, det är torsdag i Eurovision.

 

 

Barbie ifall Tim Burton hög på svamp

hade gjort den. Svängig rock och ett

kul framträdande.

 

 

Ett eldigt bidrag som hade varit

superhippt omkring 2004, vilket

ju med Eurovisions mått mätt var

så tidigt som igår. Det ska dock

sägas att bidraget fungerade

betydligt bättre i arenan än genom

tv-rutan.

 

 

Ja, här tog partyt slut va?

 

 

Estländska Black Ingvars från wish

levererar en förvisso bra och svängig låt,

men scenframträdandet lämnar en hel

del att önska, det blir för pajasaktigt och

fattigt.

 

Angelina Mango är första kvinnan

på 10 år att representera Italien och

hon gör det med en otroligt snygg

scenshow och en helt okej rapp

poplåt med inslag av hip hop.

 

 

De för i år extra kontroversiella

Israel levererar en välskriven

ballad framförd av en bra och

snygg artist med ett lika snyggt

nummer. Det måste tyvärr sägas

att det här förtjänar sin plats i

finalen, och hade inte heller varit

oförtjänt av en vinst.

 

 

Psykadelisk, avskalad Amon Amarth

korsat med Sarek och jag känner verkligen

att jag borde tilltalas av det här, men jag

gör tyvärr inte det alls.

 

  

Joost Klein avrundar årets semifinalrunda

med ett ploj och skoj-bidrag med en blå fågel

som spelar synth, men som bottar i ett fint

budskap och med ett avslut som från igenstans

slår an som bara den. Briljant!

 

 

 

Även semi 2 innehöll sin beskärda del av mediokra varken dåliga eller vidare extraordinära bidrag, men dessto fler på ett eller annat sätt riktigt bra bidrag som stack ut från mängden lite mer. Det kommer helt klart att bli en intressant final på lördag, och intressant att se vem som tar hem det. Vi har flera lika sannolika kandidater.

 

 

 

Semi 2 inleddes med att Petra och Malin i varsitt solarium sjöng en liten kort låt om att det är dags att leda Eurovision Song Contest. Melodin? Tattoo såklart. Petra och Malin pratade sedan om sina respektive första minnen av Eurovision som av en händelse råkade vara Abbas vinst 1974 och Herreys vinst 1984. Petra drog sedan skämtet att You and I Malin are a little bit like this shows ABBA and Herreys, You like ABBA - an international superstar. And me like the Herreys - someone who only pops up during the Eurovision. Ett kul skämt, och skulle vi förstå senare, en liten hint om vad som komma skall, men mer om det senare.

 

Kvällen fortsatte med ett hyllande klipp om den norska artisten Jahn Teigen som i sin debut i tävlingen 1977 mottog hela 0 poäng, något han bar med stolthet livet ut fram till sin död 2020. Vi fick även i Teigens anda ett klipp med en rad andra bottenplacerande bidrag och även en liten "skola" om bidrag som aldrig tagit sig till Eurovision överhuvudtaget. Petra och Malin passade även på att mellan bidragen socialisera sig med fansen på franska, spanska, italienska samt tyska och svenska, och betona kärnan med Eurovision - att oavsett var vi kommer ifrån eller vilket språk vi talar kan vi komma samman och umgås och respektera varandra, och tävla lite i musik.

  Just tävla i musik är något som vi svenska älskar lite för mycket, något som togs upp i kvällens stora pangsuccé i form av mellanakten We just love Eurovision too much i vilken Petra Mede tillsammans med Charlotte Perrelli och Lynda Woodruff sjöng och dansade om att vi Sverige inte kan rå för att vi älskar Eurovision, och att vi råka vara bra på att vinna. I denna mellanakt fick vi även ett bejublat framträdande av förra årets två:a - folkets 1:a - finska Käärijä. I denna mellanakt medverkade även Måns Nathanaelson, Ola Forsmed, Pernilla Wahlgren, Hampus Nessvold, ja, Edward af Silléns kompisar helt enkelt.

 

Men innan ovan mellanakt hade vi även världens största allsång tillsammans med ovan nämnda Charlotte Perrelli men också Helena Paparizou och Sertab Erener. Ja, vem behöver världsstjärnor som Timberlake eller Madonna då? Och Så var vi då framme vid slutet och vilka poppade upp där för att sjunga i eftertexterna? Jo, Herreys såklart!

 

 

 

Som ni kanske minns så tyckte jag att semi 1 var, om en proffsig och bra, något safe och åthållsam, och det kändes som att man höll in på krutet. Och det gjorde man. För att kunna tända på alltihop i semi 2, och det är nästan så att man istället börjar undra; vad har dem kvar till finalen? Det återstår att se, men bra, det vet vi garanterat att det kommer att vara! För, om vi ska vara ärliga, vi älskar Eurovision lite för mycket för att göra något dåligt av det.

 

 

 

1. Danmark: SABA - SAND

 

2. Nederländerna: Joost Klein - Europapa

 

3. Armenien: LADANIVA - Jako

 

4. San Marino: MEGARA - 11:11

 

5. Schwiez: Nemo - The Code

 

6. Albanien: BESA - TITAN

 

7. Israel: Eden Golan - Hurricane

 

8. Tjeckien: Aiko - Pedestal

 

9. Lettland: Dons - Hollow

 

10. Estland: 5MIINUST x Puuluup -  (nendest) narkootikumidest ei tea me (küll) midagi