Rain (Cailee Spaeny) och hennes androidbror Andy (David Jonsson) söker ett bättre liv ute i rymdkolonierna, men när dem tillsammans med några kompisar försöker kapa en övergiven rymdstation hittar dem istället något som kan komma att bli deras och hela planetens död...
Alien (1979) är kanske en av dem högst aktade skräckfilmerna i filmhistorien, och dess efterföljande franchise en av dem mest ikoniska. Originalkvadrilogin är regisserad av i kronologisk ordning Ridley Scott, James Cameron, David Fincher och Jean-Pierre Jeunet. Samtliga namn som redan då var eller skulle komma att bli några av dem tyngsta namnen i branschen. Samtliga tog dem konceptet och satte sin egen kreativa prägel på den. Efter fjärde filmen, som kom 1997, innfann sig en paus på 15 år tills Ridley Scott återvände till franchisen och påbörjade en serie av låt oss för att vara snälla säga något svajia prequels som kom ut 2012 respektive 2017. Sedan var det tyst återigen. Fram tills nu då Don't Breathe-regissören Fede Alcarez tar över rodret för seriens första interquel, dvs en film som utspelar sig mellan två redan existerande filmer i en serie. Efter Alien, Aliens, Alien3, Alien Resurrection, Prometheus och Alien: Covenant är det dags för Alien: Romulus.
Alien: Romulus har efter den haft premiär tokhyllats av både recensenter, fans och biopublik och har unisont utsetts till den bästa i serien sedan originalet. Och jag kan inte mer än att hoppa på det tåget i viss mån, även om jag personligen håller Aliens högre än Alien så därför skulle jag säga att den är bästa i serien sedan Aliens. Det ska också sägas att Fede Alvarez är en kompentet skräckregissör, och Alien: Romulus är en rent tekniskt skicklig sci-fi-skräckis som gör jobbet och innehåller lika delar fan service och lika delar egna grepp, vilket visar att han förstått vad som gör en Alien-rulle till en Alien-rulle. Filmen är som nämnt en interquel och utspelar sig mellan Alien och Aliens, vilket förklarar Sigourney Weavers frånvaro då hennes karaktär under den här tiden låg i rymddvala, och Alvarez lyckas med det svåra knepet att får det hela att bli spännande, och på ett logiskt sätt förklara varför händelserna i den här filmen inte påverkat någon av det efterkommande.
Men, här kommer ett men, man hade önskat att Alvarez lagt lika mycket energi som han gjort på skräckelementen och actiondelarna samt på det till stor del praktiska effekterna och i princip green/blue screen-fria scenografin på att faktiskt skapa riktiga karaktärer istället för mest funktioner. För det är i karaktärsbygget som den stora akileshälen ligger för Alien: Romulus. Tidigare regissörer i franchisen har lagt i princip hela första timmen av filmens speltid på att just bygga karaktärerna innan själva Alien-delen tar fart på riktigt. Alvarez slänger ihop vår grupp av Alien-byten på uppskattningsvis 20 minuter och även om det hela ändå räddas upp till stor del av att han har den snabbt växande unga talangen Cailee Spaeny - som medverkar i sin tredje film på bioduken på mindre än ett år - i täten så är det inte utan att det hindrar oss från att bli 100 % investerade i berättelsen. Man har även gjort det på senare år omdiskuterade valet att med hjälp av AI med både "ljud och bild" återskapa Ian Holms karaktär från originalfilmen. Ian Holm gick bort 2020. Det är inte utan att det känns lite märkligt att se karaktären tillbaka med vetskapen om att skådespelaren inte fanns med oss när filmen gjordes.
Hursomhelst så är alltså Alien: Romulus den bästa i serien sedan Aliens och väl värd att se om du är ett fan av (original)serien!
Betyg: 7/10
0 kommentar(er)
