Jocke

 

 

 

Den excentriska regissören Tim Burtons andra långfilm 1988 är en milt uttryckt twist på den klassiska haunted house-genren då den handlar om det nyligen avlidna paret Adam och Barbara som ser ser sitt hem hemsökas av nya ägare och dem tillkallar exorcisten Betelgeuse - som är en polterqeist - för att driva ut dem. Filmen heter Beetlejuice - en ordlek på nämnda poltergeists namn - och trots att den har sina betydande brister har den fått en kultstatus och har bland annat genom åren omvandlats till musikal för teaterscenen. 36 senare är det alltså dags för en uppföljare, och det är dessutom Tim Burtons första uppföljare någonsin!

 

Ja, jag vet vad ni alla tänker, en legacy sequel över 30 år senare, finns det något mer uttjatat i dagens filmlandskap. Och jag är i sak beredd att hålla med er, men Tim Burton har själv sagt i flera intervjuer att han inte gjort det för pengarna och när man ser Beetlejuice Beetlejuice märker man verkligen att här finns en genuin längtan att återvända till karaktärerna och dess universum, och Beetlejuice Beetlejuice är Beetlejuice uppskruvat till 10 samtidigt som man inte går vilse och jag kommer kanske svära i någons kyrka men den är också 10 gånger bättre.

   Ja, nu överdrev jag kanske en aning, men betydligt bättre, det är den. Man märker som sagt att alla har en rolig dag på jobbet och originalcasten är lika glada över att vara tillbaka som nytillskotten är över att bjudas in och bidra till att berika Beetlejuice-universet. Vi har också en förvisso väldigt klassisk och något uttjatad legacy sequel-story men i Burtons magiska händer får han en att snabbt glömma det och bara låta sig spännas fast i sätena på skräcktåget och åka med på en whimiscal åktur där målet är att underhålla, varken mer eller mindre, och det, det lyckas man med!