Året är 2054. Ett rymdskepp under ledning av den före detta kongressledarmoten Kenneth Marshall (Mark Ruffalo) är på väg för att kolonialisera planeten Niflheim. Mickey 17 (Robert Pattinson) arbetar som expendable på skeppet. Det betyder att han utför farliga uppdrag och utsätts för experiment. När han dör printar forskarna bara ut en ny version av honom. Efter ett uppdrag där forskarna räknat med att Mickey 17 dött printar de ut Mickey 18 (Robert Pattinson). Mickey 17 lever dock fortfarande och måste nu hitta ett sätt att undkomma att upptäckas då det betyder att man dödar både honom och Mickey 18 och inte trycker upp en ny version. Samtidigt börjar Mickey 17 komma på andra tankar kring det kolonialisionsuppdrag dem är ute på.
Efter den monumentala succén med Parasite (2019) - som tog hem statyetter för bästa icke-engelspråkiga film, bästa film, bästa manus och bästa regi på Oscarsgalan - känns det som att Bong Joon Ho mest vill ha kul med en skruvad, extravaganza space opera med satiriska inslag över vår samtid och jag önskar så att jag kunde ha kul tillsammans med honom, men det här funkar inte för mig.
Den till stor del A-list-casten gör förvisso stabilt ifrån sig men manuset är skralt, karaktärerna ännu skralare och ibland obefintliga - och framförallt det kvinnliga karaktärerna är i mångt och mycket bedrövligt framställda - och regin haltar vilket gör att balansen rubbas och framförallt humorn funkar aldrig riktigt. Det satiriska inslagen är också så otroligt trötta och saknar all form av edge. Hade det här kommit från en mainstreamregissör hade jag kanske kunnat uppskatta det mer, men jag kan inte låta bli att förvänta mig betydligt högre kvalité från Bong Joon Ho, speciellt efter fullträffen Parasite.
Betyg: 4/10
0 kommentar(er)
