Vi får följa en ungersk judisk arkitekt (Adrien Brody) som efter krigsslutet reser till Amerika för att söka den amerikanska drömmen och fullända sitt arkitektiska livsverk till vilket pris som helst.
Oj, oj, oj! Det finns verkligen så mycket jag älskar med The Brutalist! Det magiskt fina och ibland experimentella fotot och klippningen som gifter sig otroligt bra med musiken och det enastående skådespelarinsatserna - Brody! Jones! Pearce! Jag älskar att den vågar vara lång - ljuvliga 3 h 35 min - med en intermission på 15 minuter som kommer precis rätt i berättelsens tempo och låter oss landa i vad vi precis ha sett innan vi fortsätter. Inte ens min annars otroliga ick kapitelindelning stör mig nämnvärt (även om den i vanlig ordning egentligen inte fyller någon funktion). Det är en mastodontrulle á la gammel-Hollywood som inte ursäktar sig.
MEN vi har också ett ganska stort problem som blöder ut över allt det som jag just nämnt; och det är att alltihop är brutalt själslöst (pun intended). Berättelsen är en plågad manligt konstnärsgeni-historia som vi sett tusen och åter tusen gånger om och det torftiga manuset gör ingen ansträngning att direkt nyansera. Om han skjuter opium? Har påven en rolig mössa? Filmen inleds med att vår "protagonist" inte kan få upp den hos en prostituerad, något som det verkar som att vi ska finna romantiskt då han trots flera otrohetsaffärer i bagaget insett att han älskar sin fru, och därifrån räddas det aldrig rikigt hem trots idoga försök.
För filmen försöker verkligen vara något, och jag försöker verkligen tycka det. Men det går inte. Jag har aldrig tråkigt ska sägas, men jag engageras aldrig heller. En enorm besvikelse över vad som objektivt är en av 2024 års absolut bästa filmer!
Betyg: 6/10
0 kommentar(er)
